Am andern Tag war die Hochzeit. Während der Trauung hörte man die Braut weinen, es schien, als ahne sie ihr trauriges Schicksal voraus, während der Bräutigam, Herr Peter Salomon Curius, selbstbewußt und höhnisch lächelnd um sich blickte. Die Sache war die, daß es kein Geschöpf auf Gottes Erdboden gab, dem er sich nicht überlegen gefühlt hätte.
Als das Hochzeitsmahl zu Ende war, wurde Engelhart mit den andern Kindern ins Freie geschickt. Es war ein lieblicher Garten hinter dem Haus, voll Apfel- und Kirschenbäumen. In dem dumpfen Trieb aufzufallen, sonderte sich Engelhart von der Gesellschaft ab und schritt in einer den Erwachsenen abgelauschten Gangart in der Tiefe des Gartens hin und her. Was ihm unbewußt dabei vorgeschwebt hatte, geschah; die jüngste Cousine folgte ihm, stellte sich ihm gegenüber und blitzte ihn mit dunkeln Augen schweigend an. Nach einer Weile fragte Engelhart um ihren Namen, den er wohl schon einige Male gehört, aber nicht eigentlich begriffen hatte. Sie hieß Esmeralda, nach der Frau des Onkels Michael in Wien, und man rief sie Esmee. Dieser Umstand erweckte von neuem Engelharts prickelnde Eifersucht, und er fing an, prahlerische Reden zu führen. Der Lügengeist kam über ihn, zum Schluß stand er seinem wahnvollen Gerede machtlos gegenüber, und Esmee, die ihn verwundert angestarrt hatte, lief spöttisch lachend davon.
Um diese Zeit faßten seine Eltern den Beschluß, ihn, obwohl er zum pflichtmäßigen Schulbesuch noch ein Jahr Zeit hatte, in eine Vorbereitungsklasse zu schicken, die ein alter Lehrer namens Herschkamm leitete. Herr Ratgeber, der große Stücke auf Engelharts Begabung hielt und große Erwartungen von seiner Zukunft hegte, war ungeduldig, ihn in den Kreis des Lebens eintreten, von der Quelle des Wissens trinken zu sehen. Er dachte an seine eigne entbehrungs- und mühevolle Jugend. Noch in den ersten Jahren seiner Ehe liebte er gehaltvolle Gespräche und gute Bücher und bewahrte eine schwärmerische Achtung für alles, was ihm geistig versagt und durch äußerliche Umstände vorenthalten blieb. | En dag stod bröllopet. Under vigseln kunde man höra bruden snyfta, man anade, att hon föreställde sig sin tragiska framtid, på grund av sin brudgum, herr Peter Salomon Curius, som självmedvetet och föraktfullt leende såg sig omkring. Saken var den, att det inte fanns någon varelse på denna jord, som var honom överlägsen. När bröllopsbestyren var över, blev Engelhart tillsammans med de andra barnen, utskickade i det fria. Det var en älskvärd trädgård bakom huset, full av äppelträd och körsbärsträd. För att frigöra sig från sitt tråkiga sällskap, särade sig Engelhart från sällskapet och tog stora kliv i en gångstil som en fullvuxen med ljudliga steg, hit och ditt, in i djupet av trädgården. En omedveten övertygelse om att något skulle hända, svepte över honom och skedde; den yngsta kusinen följde efter honom, ställde sig rakt framför honom och stirrade på honom med mörka, granskande ögon. Efter en stund frågade Engelhart efter hennes namn, som han säkerligen hört ett antal gånger, men egentligen inte hade uppfattat. Hon hette Esmeralda, efter hustrun till onkel Michael i Wien, och man kallade henne Esmee. Dessa omständigheter väckte på nytt Engelharts svarta avund, och han började föra ett skrytsamt tal. Samvetet kom snabbt ikapp honom och till slut kände han en vanmakt över att tappat kontrollen över sina lögner, och Esmee, som beundrande hade tittat på honom under talet, skrattade hånfullt när hon sprang därifrån. Vid den tiden fattade föräldrarna ett beslut, även om han plikttroget gått i skolan och bara hade ett år kvar, att skicka honom till en förberedande klass, som en äldre lärare med namnet Herschkamm ledde. Herr Ratgeber , som stod för stora delar av Engelberts talanger, hyste stora förväntningar på honom om hans framtid, och väntade otåligt att få se detta, då han nu trädde in i kretsen av vuxna och skulle komma att dricka från Källan av Vishet. Han tänkte på bortrövandet av sin egen barndom och de mödor han fått utstå . Fortfarande under de första åren av sitt äktenskap, älskade han innehållsrika diskussioner och bra böcker och bevarade sin svärmiska omsorg om allt och de själsliga misslyckanden han upplevt genom yttre omständigheter, förblev osagda. |