Am andern Tag war die Hochzeit. Während der Trauung hörte man die Braut weinen, es schien, als ahne sie ihr trauriges Schicksal voraus, während der Bräutigam, Herr Peter Salomon Curius, selbstbewußt und höhnisch lächelnd um sich blickte. Die Sache war die, daß es kein Geschöpf auf Gottes Erdboden gab, dem er sich nicht überlegen gefühlt hätte.
Als das Hochzeitsmahl zu Ende war, wurde Engelhart mit den andern Kindern ins Freie geschickt. Es war ein lieblicher Garten hinter dem Haus, voll Apfel- und Kirschenbäumen. In dem dumpfen Trieb aufzufallen, sonderte sich Engelhart von der Gesellschaft ab und schritt in einer den Erwachsenen abgelauschten Gangart in der Tiefe des Gartens hin und her. Was ihm unbewußt dabei vorgeschwebt hatte, geschah; die jüngste Cousine folgte ihm, stellte sich ihm gegenüber und blitzte ihn mit dunkeln Augen schweigend an. Nach einer Weile fragte Engelhart um ihren Namen, den er wohl schon einige Male gehört, aber nicht eigentlich begriffen hatte. Sie hieß Esmeralda, nach der Frau des Onkels Michael in Wien, und man rief sie Esmee. Dieser Umstand erweckte von neuem Engelharts prickelnde Eifersucht, und er fing an, prahlerische Reden zu führen. Der Lügengeist kam über ihn, zum Schluß stand er seinem wahnvollen Gerede machtlos gegenüber, und Esmee, die ihn verwundert angestarrt hatte, lief spöttisch lachend davon.
Um diese Zeit faßten seine Eltern den Beschluß, ihn, obwohl er zum pflichtmäßigen Schulbesuch noch ein Jahr Zeit hatte, in eine Vorbereitungsklasse zu schicken, die ein alter Lehrer namens Herschkamm leitete. Herr Ratgeber, der große Stücke auf Engelharts Begabung hielt und große Erwartungen von seiner Zukunft hegte, war ungeduldig, ihn in den Kreis des Lebens eintreten, von der Quelle des Wissens trinken zu sehen. Er dachte an seine eigne entbehrungs- und mühevolle Jugend. Noch in den ersten Jahren seiner Ehe liebte er gehaltvolle Gespräche und gute Bücher und bewahrte eine schwärmerische Achtung für alles, was ihm geistig versagt und durch äußerliche Umstände vorenthalten blieb. | Nästa dag var det bröllop. Under vigseln hörde man bruden gråta, det verkade som om hon redan anade sitt ledsamma öde, under det att brudgummen, Herr Peter Salomon Curius, självmedveten och hånleende tittade sig omkring. Saken var den att det inte fanns en enda varelse på Guds jord, som han inte hade känt sig överlägsen. När bröllopsmiddagen var slut, skulle Engelhart skickas ut i det fria med de andra barnen. Det fanns en härlig trädgård bakom huset, fullt av äppel- och körsbärsträd. Med en vag aning, avlägsnade sig Engelhart från övriga sällskapet och gick fram och tillbaka som en vuxen i en av de lövade gångarna djupt inne i trädgården. Det som därvidlag omedvetet föresvävat honom, skedde; den yngsta flickkusinen följde efter honom och ställde sig mittemot honom och blixtrade med sina mörka ögon tigande mot honom. Efter en stund frågade Engelhart efter hennes namn, som han väl hört några gånger förut, men egentligen inte riktigt förstått. Hon hette Esmeralda efter farbror Mikaels fru i Wien och man kallade henne Esmee. Detta väckte återigen upp Engelharts nervkittlande avundsjuka och han började, skrytsamt tala. Lögnarlusten kom över honom, tills han till slut själv stod maktlös mot sitt vansinniga prat och Esmee, som förvånat hade stirrat på honom, sprang hånfullt skrattande därifrån. Vid denna tid fattade hans föräldrar beslutet att fastän han fortfarande hade ett år kvar tills han var tvungen att börja skolan, skicka honom till en förberedelseklass, som en lärare vid namn Herschkamm ledde. Rådgivaren, som höll stort på Engelharts begåvning och hyste stora förväntningar på hans framtid, var otålig, att låta honom träda in i livets cirkel och att få se honom dricka ur kunskapens källa. Han tänkte på sin egen ungdom så full av umbäranden och mödor. Fortfarande under de första åren av hans äktenskap älskade han djupa samtal och goda böcker och bibehöll en svärmisk aktning för allt intellektuellt han misslyckats med och som genom ytterligare omständigheter undanhållits honom. |