ProZ.com translation contests »
32nd Translation Contest: "Movie night" » English to Swedish » Entry by Daniel Garcia Andersson


Source text in English

Translation by Daniel Garcia Andersson (#36617)

To say that I was compelled by Parasite from start to finish is an understatement; its filming style with tracking shots are enthralling. Having watched several Korean films during the London Korean Film Festival, I was familiar with the usual genres employed in such films but Parasite seemed to defy them all! Parasite is comedic, in a quirky way, it is also a thriller, straddles class divisions and also depicts a family tale amongst other genres and is therefore likely to appeal to all ages.

Parasite truly deserves to be watched in a cinema to appreciate its nuances and the stylish cinematography. As a summary, to avoid spoilers, Parasite tells the tale of the interaction between the Park family and the Kim’s, an unemployed family, whose contrasting worlds collide with long lasting consequences.

[...]Bong Joon-Ho manages to pique the audience’s interest with brightly lit shots coupled with the effective use of indoor space, and it is surprising to realise, after the film’s 2 hour 12 minute length, that most of the scenes occur within the Park family’s home. The mundane elements of domesticity are displayed with an intriguing perspective showcasing Bong Joon-Ho’s flair. It is a slow burner but you will revel in its beauty and ingenuity as Parasite convinces that it operates solely on one level but it is in fact multi-layered and depicts social realism with empathy and pathos.

The cast are beguiling to watch, every facial movement and action is accentuated, even the mere act of walking up or down stairs can convey hidden meaning, which the camera fragments. Levels of unease are also created by virtue of that effective use of space with unusual camera angles and dramatic weather conditions ratcheting up that sensation. There is a surreal nature to Parasite, which its score emphasises, and furthermore the film adopts elements of the absurd devised in such an ingenious way which is truly cinematic magic. Parasite’s apparent eeriness will certainly keep you riveted and would not feel alien to the Twilight Zone school of filmmaking.

The actors are very impressive and add breadth to their roles creating relatability whilst seeming effortlessly cool. When Ki-Woo and Ki-Jeong Kim were working within the Park family home as private tutors they certainly epitomised this level of nonchalant, understated authority creating an aura of mysticism with the unspoken, almost mythical, tutoring techniques employed. Quite simply, the actors Park So-Dam and Choi Woo-Sik, as Ki-Woo and Ki-Jeong, are compelling to watch in the different directions that Parasite follows and they carry these performances seamlessly thereby inviting the audience to be on their side.

[...]Parasite is a remarkable piece of extremely skilful filmmaking, it is simply a must see film, and so I am looking forward to re-watching the film on its UK general release date.
Att säga att jag var fängslad av Parasit från början till slut är en underdrift. Dess filmstil med tracking shots är fängslande. Efter att ha sett flera koreanska filmer under London Korean Film Festival var jag bekant med de vanliga stilarna i sådana filmer, men Parasit tycktes trotsa dem alla! Parasit är komisk, på ett udda sätt, men det är också en thriller, som överskrider klasskillnader och också skildrar en familjeberättelse bland andra genrer och som därför sannolikt kommer att tilltala alla åldrar.

Parasit förtjänar verkligen att ses på bio för att uppskatta dess nyanser och den eleganta filmfotografin. Som en sammanfattning, för att undvika spoilers, berättar Parasit historien om interaktionen mellan familjen Park och familjen Kim, en arbetslös familj, vars kontrasterande världar kolliderar med långvariga konsekvenser.

[...] Bong Joon-Ho lyckas väcka publikens intresse med starkt upplysta tagningar i kombination med en effektiv användning av inomhusutrymmen, och det är förvånande att inse, efter filmens längd på 2 timmar och 12 minuter, att de flesta scenerna utspelar sig i familjen Parks hem. De vardagliga elementen i hemmet visas med ett spännande perspektiv som visar Bong Joon-Hos känsla. Det är en långsam film, men du kommer att njuta av dess skönhet och genialitet när Parasit övertygar dig om att den bara fungerar på en nivå, men den är i själva verket flerskiktad och skildrar socialrealism med empati och patos.

Skådespelarna är förtrollande att betrakta, varje ansiktsrörelse och handling accentueras, till och med blotta handlingen att gå upp eller ner för trappor kan förmedla dolda betydelser, som kameran fragmenterar. Obehagskänslor skapas också genom den effektiva användningen av utrymmet med ovanliga kameravinklar och dramatiska väderförhållanden som förstärker känslan. Det finns en surrealistisk natur i Parasit, som dess musik betonar, och dessutom använder filmen element från det absurda på ett så genialt sätt att det verkligen handlar om filmmagi. Den uppenbara kusligheten i Parasit kommer säkert att hålla dig fängslad och skulle inte kännas främmande för Twilight Zone-skolan i filmskapande.

Skådespelarna är mycket imponerande och tillför spänst till sina roller som skapar relaterbarhet samtidigt som de verkar ansträngningslöst coola. När Ki-Woo och Ki-Jeong Kim arbetade i familjen Parks hem som privatlärare förkroppsligade de verkligen denna nivå av nonchalant, diskret auktoritet och skapade en aura av mysticism med de outtalade, nästan mytiska, undervisningstekniker som användes. Skådespelarna Park So-Dam och Choi Woo-Sik, som Ki-Woo och Ki-Jeong, är helt enkelt fascinerande att se i de olika riktningar som Parasit följer och de bär dessa föreställningar sömlöst och inbjuder därmed publiken att vara på deras sida.

[…] Parasit är ett anmärkningsvärt stycke extremt skickligt filmskapande. Det är helt enkelt en film som måste ses, och jag ser fram emot att se filmen igen när den får allmän premiär i Storbritannien.


Discuss this entry