Vi bor i en av de mycket små lägenheterna i ett stort flervåningshus som hyser ett antal medelklassfamiljer. Men antalet medlemmar i familjen Felis Domestica, som har fattat tycke för vår byggnad, kan mycket väl överstiga antalet medlemmar i familjen Homo Sapiens. För dessa kloförsedda fyrbenta varelser, som minsann kan skryta med att ha kusiner på landet i form av lejon, tigrar, lodjur och ozeloter, är inte rädda för någon i kvarteret. Alla stör sig på det ökande antalet katter, som dessutom har nio liv undanstoppade i pälsen, men de lockar också många till skratt.
Katterna på vår gata har sina egna strikta revirgränser. Råttfångarna på de tre första våningarna håller sig där, förutom när hungern driver ut dem på räder till köken utanför deras egen försvarslinje. Terrassen är uteslutande reserverad för ungdomarna, men nyttjas också ibland av aristokrater från det forna Siam, som kommer för att putsa sig och lapa sol. Vissa av hankatterna tar gärna en spinnande tupplur i någon mysig vrå där det knappt får plats en mus, som till exempel väktarens kur, där de ibland kanske har kommit på den stackars mannen med att ta sig en jamare. Gud har givit dessa katter två röster, en för att spinna med och en för att jama med, och några av kattsopranerna i vårt kvarter håller gärna alla boende vakna med konserter vid speciella tillfällen.
De boende som vill ha det rent och städat omkring sig blir irriterade över allt som dessa grå katter släpar in. Hökarna bland de boende vill absolut att man driver ut dessa ensvansade varelser med en niosvansad katt. Men fredsduvorna går som katten kring het gröt i väntan på hur situationen ska utveckla sig. Det vete i katten hur det ska sluta!