ProZ.com translation contests »
11th ProZ.com translation contest: "Contemporary society" » English to Swedish » Entry #13666


Source text in English

Translation #13666

We're accustomed to glamour in London SE26: Kelly Brook and Jason Statham used to live above the dentist. But when Anouska Hempel's heels hit the cracked cement of the parking space outside my flat, it's hard not to think of those Picture Post photographs of royalty visiting bombed-out families during the second world war. Her mission in my modest tract of suburbia is, however, about more than offering sympathy. Hempel—the woman who invented the boutique hotel before it bore any such proprietary name—has come to give me information for which, judging by the spreads in interiors magazines and anxious postings on online DIY forums, half the property-owners in the Western world seem desperate: how to give an ordinary home the look and the vibe of a five-star, £750-a-night hotel suite. To Hem­pelise, in this case, a modest conversion flat formed from the middle slice of a three-storey Victorian semi.

"You could do it," she says, casting an eye around my kitchen. "Anyone could do it. Absolutely no reason why not. But there has to be continuity between the rooms. A single idea must be followed through." She looks out wistfully over the fire escape. "And you'd have to buy the house next door, of course." That's a joke. I think.

...

It's worth pausing, though, to consider the oddness of this impulse. The hotel room is an amnesiac space. We would be troubled if it bore any sign of a previous occupant, particularly as many of us go to hotels in order to do things we would not do at home. We expect a hotel room to be cleaned as thoroughly as if a corpse had just been hauled from the bed. (In some cases, this will actually have happened.) The domestic interior embodies the opposite idea: it is a repository of memories. The story of its inhabitants ought to be there in the photos on the mantelpiece, the pictures on the wall, the books on the shelves. If hotel rooms were people, they would be smiling lobotomy patients or plausible psychopaths.
Vi är vana vid glamour i Sydenham, London SE26: superkändisarna Kelly Brook och Jason Statham har en gång bott ovanför en tandläkarmottagning. Men när klappret från Anouska Hempels klackar hörs i den spruckna betongen på parkeringsplatsen utanför min lägenhet är det svårt att inte tänka på de gamla bilderna i Picture Post med kungligheter som besöker utbombade familjer under andra världskriget. Uppdraget i min undanskymda del av förorterna innebär dock något mer än att bara visa medkänsla. Hempel, kvinnan som uppfann boutiquehotellet innan det fått ett passande namn, har kommit för att upplysa mig om vad hälften av alla bostadsägare i Västerlandet verkar vara ute efter; att döma av alla inredningsmagasin och engagerade inlägg i diskussionsgrupper online rör det sig om hur man får ett vanligt hem att se ut och kännas som en femstjärnig hotellsvit för 750 pund natten. I det här fallet har hon kommit för att ”hempelisera” en genomsnittlig renoveringslägenhet som består av mittsektionen i ett trevånings viktorianskt parhus.

”Du skulle kunna göra det,” säger hon och tittar sig omkring i köket. ”Vem som helst skulle kunna göra det. Jag ser ingen som helst anledning att inte göra det. Men det måste finnas en känsla av sammanhang mellan rummen. Det måste vara en och samma idé rakt igenom.” Hon ser tankfullt ut över brandstegen. ”Och du blir förstås tvungen att köpa grannhuset.” Hon skojar med mig. Tror jag.

Men det skadar inte att stanna upp och fundera på det märkliga med den här inredningsflugan. Ett hotellrum är tomt på minnen. Vi skulle känna oss illa till mods om det fanns spår efter en tidigare gäst i rummet, särskilt som många av oss uppsöker ett hotell för att göra sådant vi inte skulle vilja göra hemma. Vi tar för givet att ett hotellrum ska vara lika renstädat som om ett lik nyss hade burits bort från sängen. (Det senare lär faktiskt ha hänt ibland.) En heminteriör står för raka motsatsen: den är en minnenas skattkammare. Berättelsen om dem som bor där ska finnas i fotona på spiselkransen, i tavlorna på väggen, i böckerna i bokhyllorna. Om hotellrum vore människor skulle de vara leende lobotomipatienter eller insmickrande psykopater.


Discuss this entry