ProZ.com translation contests »
11th ProZ.com translation contest: "Contemporary society" » English to Swedish » Entry by J.M. Hernegren


Source text in English

Translation by J.M. Hernegren (#13387)

We're accustomed to glamour in London SE26: Kelly Brook and Jason Statham used to live above the dentist. But when Anouska Hempel's heels hit the cracked cement of the parking space outside my flat, it's hard not to think of those Picture Post photographs of royalty visiting bombed-out families during the second world war. Her mission in my modest tract of suburbia is, however, about more than offering sympathy. Hempel—the woman who invented the boutique hotel before it bore any such proprietary name—has come to give me information for which, judging by the spreads in interiors magazines and anxious postings on online DIY forums, half the property-owners in the Western world seem desperate: how to give an ordinary home the look and the vibe of a five-star, £750-a-night hotel suite. To Hem­pelise, in this case, a modest conversion flat formed from the middle slice of a three-storey Victorian semi.

"You could do it," she says, casting an eye around my kitchen. "Anyone could do it. Absolutely no reason why not. But there has to be continuity between the rooms. A single idea must be followed through." She looks out wistfully over the fire escape. "And you'd have to buy the house next door, of course." That's a joke. I think.

...

It's worth pausing, though, to consider the oddness of this impulse. The hotel room is an amnesiac space. We would be troubled if it bore any sign of a previous occupant, particularly as many of us go to hotels in order to do things we would not do at home. We expect a hotel room to be cleaned as thoroughly as if a corpse had just been hauled from the bed. (In some cases, this will actually have happened.) The domestic interior embodies the opposite idea: it is a repository of memories. The story of its inhabitants ought to be there in the photos on the mantelpiece, the pictures on the wall, the books on the shelves. If hotel rooms were people, they would be smiling lobotomy patients or plausible psychopaths.
I Sydenham i sydöstra London har vi vant oss vid glamour: Under en tid bodde Kelly Brook och Jason Statham ovanför tandläkaren. Men när Anouska Hempel sätter ner sina klackar i den spruckna betongen på parkeringsplatsen utanför min lägenhet, är det svårt att inte se framför sig de där ”Picture Post”-bilderna från andra världskriget som visar kungligheter på besök hos familjer vars hem blivit sönderbombade. Hennes uppdrag i mina blygsamma hemtrakter i förorten har dock mer än bara sympatiska orsaker. Hempel, kvinnan som uppfann boutique hotellet innan det fick något sådant där typ av varumärkesnamn, har kommit för att lära mig saker som, om ska döma av inredningstidningarnas uppslag och ”gördetsjälv”-forumens ivriga diskussioner, halva västvärldens bostadsägare gjort vad som helst för att få ta del av: Nämligen hur man får ett vanligt hem att kännas och se ut som en svit på ett femstjärnigt lyxhotell. Eller hur man ”Hempelifierar”, i detta fall, mittenvåningen på ett viktorianskt parhus som gjorts om till en anspråkslös lägenhet.

”Du skulle kunna göra det”, säger hon och blickar runt i mitt kök. ”Vem som helst skulle kunna göra det. Finns absolut inget som säger något annat. Men det måste finnas en kontinuitet mellan rummen. En enda tanke måste gå som en röd tråd genom helheten.” Hon ser tankfullt ut över brandstegen. ”Och du skulle bli tvungen att köpa huset bredvid, såklart.” Det sista var ett skämt. Tror jag.

…

Det är värt, ändå, att stanna upp ett tag för att reflektera över hur besynnerligt detta påfund egentligen är. Ett hotellrum är en plats utan minnen. Det hade varit jobbigt om det haft spår av en tidigare boende, särskilt då många av oss bor på hotell för att göra saker vi inte skulle gjort hemma. Man förväntar sig att ett hotellrum ska ha städats så utförligt som att det varit för att ett lik just flyttats från dess säng (vilket ibland faktiskt är fallet). En hemmiljö ger uttryck för det motsatta: Det är en minnenas skattkammare. De boendes berättelser bör finnas där i form av foton på spiselkransen, av bilder på väggarna, av böcker i bokhyllan. Om ett hotellrum vore en människa, skulle det påminna om en leende lobotomi-patient eller en misstänkt psykopat.


Discuss this entry