ProZ.com translation contests »
11th ProZ.com translation contest: "Contemporary society" » English to Swedish » Entry #12890


Source text in English

Translation #12890

We're accustomed to glamour in London SE26: Kelly Brook and Jason Statham used to live above the dentist. But when Anouska Hempel's heels hit the cracked cement of the parking space outside my flat, it's hard not to think of those Picture Post photographs of royalty visiting bombed-out families during the second world war. Her mission in my modest tract of suburbia is, however, about more than offering sympathy. Hempel—the woman who invented the boutique hotel before it bore any such proprietary name—has come to give me information for which, judging by the spreads in interiors magazines and anxious postings on online DIY forums, half the property-owners in the Western world seem desperate: how to give an ordinary home the look and the vibe of a five-star, £750-a-night hotel suite. To Hem­pelise, in this case, a modest conversion flat formed from the middle slice of a three-storey Victorian semi.

"You could do it," she says, casting an eye around my kitchen. "Anyone could do it. Absolutely no reason why not. But there has to be continuity between the rooms. A single idea must be followed through." She looks out wistfully over the fire escape. "And you'd have to buy the house next door, of course." That's a joke. I think.

...

It's worth pausing, though, to consider the oddness of this impulse. The hotel room is an amnesiac space. We would be troubled if it bore any sign of a previous occupant, particularly as many of us go to hotels in order to do things we would not do at home. We expect a hotel room to be cleaned as thoroughly as if a corpse had just been hauled from the bed. (In some cases, this will actually have happened.) The domestic interior embodies the opposite idea: it is a repository of memories. The story of its inhabitants ought to be there in the photos on the mantelpiece, the pictures on the wall, the books on the shelves. If hotel rooms were people, they would be smiling lobotomy patients or plausible psychopaths.
Vi är vana vid glamour i postnummerområde SE26 i London: Kelly Brook och Jason Statham har bott ovanför tandläkaren. Men när Anouska Hempels klackar träffade den spruckna cementen på parkeringsplatsen utanför min lägenhet, är det svårt att inte tänka på vykortsfotografierna av kungligheter som besökte familjer som flytt undan bomberna under andra världskriget. Hennes uppdrag i mitt anspråkslösa förortsområde handlar emellertid om mer än att visa sympati. Hempel – kvinnan som uppfann boutiquehotellet innan det blev ett eget begrepp – har kommit för att ge mig information som, om man ska döma efter utbredningen i inredningstidningar och bekymrade inlägg på gör det själv-forum online, hälften av alla fastighetsägare i västvärlden desperat letar efter: hur man får till looken och atmosfären från en femstjärnig hotellsvit för 8 000 kr per natt i ett vanligt hem. I det här fallet skulle det kunna innebära att ge en anspråkslöst ombyggd lägenhet, som ligger mitt i ett viktorianskt parhus med tre våningar, Hempels stil.

”Du klarar det”, säger hon, när hon ser sig om i mitt kök. ”Vem som helst kan klara det. Jag ser ingen anledning till varför det inte skulle gå. Men det måste finnas ett sammanhängande flöde mellan rummen. En enda idé måste genomföras överallt.” Hon tittar längtansfullt ut över reservutgången. "Och du måste självklart köpa grannhuset.” Det är ett skämt. Tror jag.

...

Men det är värt att stanna upp för att tänka över hur udda den här impulsen är. Hotellrummet är ett rum där man glömmer allt. Vi skulle störas om det fanns något spår efter någon som bott där tidigare, särskilt eftersom många av oss åker till ett hotell för att göra saker vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar att ett hotellrum är lika välstädat som om man just transporterat bort ett lik från sängen. (I vissa fall har det faktiskt hänt.) Heminredningen är ett uttryck för den motsatta tanken: den är en guldgruva av minnen. Historien om de boende bör finnas där i fotona på spiselkransen, bilderna på väggen och böckerna i bokhyllan. Om hotellrum vore människor, skulle de vara leende lobotomipatienter eller troligtvis psykopater.


Discuss this entry