We're accustomed to glamour in London SE26: Kelly Brook and Jason Statham used to live above the dentist. But when Anouska Hempel's heels hit the cracked cement of the parking space outside my flat, it's hard not to think of those Picture Post photographs of royalty visiting bombed-out families during the second world war. Her mission in my modest tract of suburbia is, however, about more than offering sympathy. Hempel—the woman who invented the boutique hotel before it bore any such proprietary name—has come to give me information for which, judging by the spreads in interiors magazines and anxious postings on online DIY forums, half the property-owners in the Western world seem desperate: how to give an ordinary home the look and the vibe of a five-star, £750-a-night hotel suite. To Hempelise, in this case, a modest conversion flat formed from the middle slice of a three-storey Victorian semi.
"You could do it," she says, casting an eye around my kitchen. "Anyone could do it. Absolutely no reason why not. But there has to be continuity between the rooms. A single idea must be followed through." She looks out wistfully over the fire escape. "And you'd have to buy the house next door, of course." That's a joke. I think.
...
It's worth pausing, though, to consider the oddness of this impulse. The hotel room is an amnesiac space. We would be troubled if it bore any sign of a previous occupant, particularly as many of us go to hotels in order to do things we would not do at home. We expect a hotel room to be cleaned as thoroughly as if a corpse had just been hauled from the bed. (In some cases, this will actually have happened.) The domestic interior embodies the opposite idea: it is a repository of memories. The story of its inhabitants ought to be there in the photos on the mantelpiece, the pictures on the wall, the books on the shelves. If hotel rooms were people, they would be smiling lobotomy patients or plausible psychopaths. | Vi hade vant oss vid Londons glamour i SE26: Kelly Brook och Jason Statham brukade bo ovanpå tandläkaren. Men när Anouska Hempels klackar träffade den spruckna cementen på parkeringsplatsen utanför min lägenhet, var det svårt att inte tänka på Picture Post-fotona när kungligheterna besökte de utbombade familjerna under andra världskriget. Hennes uppdrag i min modesta förortstrakt var emellertid mer än att erbjuda sympati. Hempel — kvinnan som uppfann boutiquehotellet innan det fick sitt namn—har kommit för att ge mig information om, och av döma av de spridda inredningsmagasinen och den angelägna annonseringen on-line på DIY-forum, är hälften av husägarna i västvärlden desperata: Hur ska man kunna få ett vanligt hem att se ut som och ge vibbar som en femstjärnig hotellsvit som kostar £750 per natt. I mitt fall gäller det en modest omvandlad lägenhet i den mellersta delen av ett viktorianskt trevånings parhus. "Visst kan du göra det”, säger fru Hempel och kastar en blick på mitt kök. "Alla kan. Det finns absolut ingen anledning att inte göra det. Men en total samstämmighet måste till. En enda idé måste följas rakt igenom alla rum." Hon tittar fundersamt på branddörren. "Och så måste Du köpa huset bredvid, förstås."Det är ett skämt, tycker jag. ... Det är värt att ta en paus för att överväga det omaka i denna impuls. Hotellrum betyder minnen. Vi skulle bli fundersamma om rummet hade några tecken på dess tidigare inneboende, särskilt som så många av oss åker till ett hotell för att göra saker vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar oss att ett hotellrum ska vara så noggrant städat som om ett lik just hade dragits fram ur sängen. (I några fall har detta faktiskt hänt!) Men hemkänsla i interiören förkroppsligar den motsatta idén: rummet är en förvaringsplats för minnen. Historien om dess innevånare borde finnas där på fotona på spiselhyllan, i form av tavlor på väggarna eller i böcker på hyllorna. Om hotellrum vore människor, skulle de vara som ständigt leende lobotomerade patienter eller möjliga psykopater.
|