We're accustomed to glamour in London SE26: Kelly Brook and Jason Statham used to live above the dentist. But when Anouska Hempel's heels hit the cracked cement of the parking space outside my flat, it's hard not to think of those Picture Post photographs of royalty visiting bombed-out families during the second world war. Her mission in my modest tract of suburbia is, however, about more than offering sympathy. Hempel—the woman who invented the boutique hotel before it bore any such proprietary name—has come to give me information for which, judging by the spreads in interiors magazines and anxious postings on online DIY forums, half the property-owners in the Western world seem desperate: how to give an ordinary home the look and the vibe of a five-star, £750-a-night hotel suite. To Hempelise, in this case, a modest conversion flat formed from the middle slice of a three-storey Victorian semi.
"You could do it," she says, casting an eye around my kitchen. "Anyone could do it. Absolutely no reason why not. But there has to be continuity between the rooms. A single idea must be followed through." She looks out wistfully over the fire escape. "And you'd have to buy the house next door, of course." That's a joke. I think.
...
It's worth pausing, though, to consider the oddness of this impulse. The hotel room is an amnesiac space. We would be troubled if it bore any sign of a previous occupant, particularly as many of us go to hotels in order to do things we would not do at home. We expect a hotel room to be cleaned as thoroughly as if a corpse had just been hauled from the bed. (In some cases, this will actually have happened.) The domestic interior embodies the opposite idea: it is a repository of memories. The story of its inhabitants ought to be there in the photos on the mantelpiece, the pictures on the wall, the books on the shelves. If hotel rooms were people, they would be smiling lobotomy patients or plausible psychopaths. | Vi i London SE26 är vana vid glamour: Kelly Brook och Jason Statham brukade bo ovanför tandläkaren. Men när Anouska Hempels klackar slår mot den spruckna betongen på parkeringen utanför lägenheten, är det svårt att undvika tanken på de där bilderna i Picture Post av kungligheter som hälsar på utbombade familjer under andra världskriget. Hennes uppdrag i min anspråkslösa förort är emellertid mer än att uttrycka sin medkänsla. Hempel - kvinnan som uppfann boutique-hotellet innan det överhuvud taget fanns ett sådant begrepp - har kommit för att ge mig information som, att döma av artiklar i inredningstidskrifter och angelägna inlägg på DIY-fora på nätet, hälften av alla fastighetsägare i väst desperat väntar på: hur man ger ett vanligt hem utseende och atmosfär som en 5-stjärnig hotellsvit à 8000 kr natten. Att Hempel-anpassa, i detta fall, en anspråkslös renoveringslägenhet uppförd i den mellersta delen av ett 3-vånings halvhus från senare delen av 1800-talet. "Du skulle kunna göra det", säger hon och kastar ett öga på mitt kök. "Vem som helst kan göra det. Finns absolut inget hinder. Men det måste finnas en röd tråd mellan rummen. En idé som är genomgående." Hon tittar tankfullt ut på brandstegen. "Och du skulle behöva köpa huset sidan om förstås." Ett skämt, trodde jag. ... Man måste dock hejda sig och tänka igenom det underliga i denna impuls. Hotellrummet är en plats utan minnen. Det skulle kännas störande om där fanns spår efter tidigare gäster, speciellt eftersom många av oss tar in på hotell för att göra sådant vi inte skulle göra hemma. Vi förväntar oss att hotellrummet blir så ordentligt städat som om ett lik precis hade avlägsnats från sängen. (I vissa fall kan det också vara så.) Det privata hemmet uttrycker motsatsen: det är ett minnenas skattkammare. Historien om dess invånare borde finnas där genom fotona på spiselkransen, tavlorna på väggen och böckerna i hyllorna. Om hotellrum vore människor, skulle de vara leende, lobotomerade patienter eller förtroendeingivande psykopater. |